Under sportlovet erbjöd återinvigda Bio Skandia gratis guidade visningar med Sveriges ledande biografhistoriker Kjell Furberg. En torsdagseftermiddag fylldes foajén med förväntansfulla deltagare för att visas runt och lyssna på historier om Stockholms kulturskatt som nyss fyllde 100 år.

På fasaden mot Drottninggatan sitter två nyuppsatta runda skyltar – Stockholm Film Festival står det på dem. I november 2023, samma år som Skandia fyllde 100 år, slog nyheten ner att Filmstaden lämnar biografen och därmed skulle stå utan ägare efter årsskiftet. Inför det verkliga hotet att Skandia skulle behöva stängas för gott startade Stockholms filmfestival, som visat filmer på biografen sedan 1990, en crowdfunding-kampanj. Ethan & Maya Hawke lånade ut sina namn för att hjälpa till. Kampanjen lyckades, framförallt tack vare en donation på en miljon från Olle Engkvists Stiftelse och en halv miljon från en anonym välgörare. Stockholms filmfestival hade med hjälp av bioälskande donatorer hindrat Skandia från nedstängning. I början av 2024 öppnades biografen för allmänheten igen för första gången på åtta år – nu under filmfestivalens regi.

Foajén

Att det finns många biografälskare i Stockholm blir tydligt när Kjell Furberg tar ton strax efter fyra inför en nästan full foajé. Kjell Furberg är en legendar inom svensk bio med en resumé få kan slå: biografmaskinist, programredaktör på Cinemateket mellan 1987–1988, Stockholms filmfestivals första programchef 1990. På 1990-talet genomförde han en rikstäckande biografinventering som senare resulterade i boken Svenska biografer (2000), som tillsammans med Kurt Berglunds Stockholms alla biografer (1993) tillhör de definitiva svenska biobiblarna.

”Asplund skapade gärna långa och ofta trånga passager, lite som trappan upp till Stadsbiblioteket”, berättar Kjell. ”Här hade vi fem olika entréer. Fem höga och ganska smala gångar.”

När Skandia invigdes hösten 1923 fanns det alltså fem entrédörrar att välja mellan för att komma in i foajén, idag är det istället tre dörrpar sedan en ombyggnation på 1960-talet. Skandia har fått utstå många ”ansiktslyft” genom åren för att anpassas efter rådande publiktrender.

Fastigheten på Drottninggatan 82 kallas Warodellska huset och uppfördes 1851 i nyrenässansstil. Då fanns det en innergård där biosalongen är idag. Det är Filmindustri AB Skandia som beställer byggandet av en grandios premiärbiograf för sina filmer, vilket är vad som ger den sitt namn – Skandia. Men innan byggandet hinner börjar slår filmbolaget ihop sig med konkurrenten Svenska Biografteatern och bildar AB Svensk Filmindustri. Det är direktören, Charles Magnusson, som ger den idag världsberömde arkitekten Gunnar Asplund (1885-1940) uppdraget att inreda biografen. Parallellt med arbetet på Skandia kommer Gunnar passa på att arbeta med även Stockholms Stadsbibliotek och den blivande världsarvslistade Skogskyrkogården. Till hjälp med utsmyckningen av premiärbiografen tog han några av tidens främsta konstnärer: Stig Blomberg, Leander Engström, Nils Enberg, Einar Forseth, Ivar Johnsson, Hilding Linnqvist, Alf Munthe och Gunnar Torhamn.

”Gunnar Asplund ville att biografen skulle vara en sagovärld”, berättar Kjell.

På ena sidan av foajén hittar vi den lilla rotundan, eller Stjärnrummet som det en gång kallades då dess vägar kantades av bilder på filmstjärnor. Idag samsas porträtt av arkitekten Gunnar Asplund och Svensk Filmindustris VD Charles Magnusson med foton på Fares Fares som Döden, tagna som en del av kampanjen för att finansiera och marknadsföra räddningen av biografen. På en digital skärm utanför rotundan går en videoloop med Ethan Hawke. ”Save this theatre!”

Mittemot ingången står kioskdisken. Där är det just nu ödsligt. Stockholms filmfestival har ännu inte fått igång ruljangsen på det som faktiskt drar in pengarna på en biograf – konfektyren. En klassisk popcornvagn står redo bredvid. Kiosken döljer två av de ursprungligen fyra trapporna ned mot biosalongen.

”När ni går ner och är i mitten av trappan, titta då till höger och vänster”, säger Kjell. ”För där är det runda speglar. Där ser man sig själv i ett evighetsperspektiv. Det är ytterligare en signal från Asplund att nu passerar vi en magisk gräns.”

Nedanför och ovanför

I och med alla ombyggnationer av biografen så försvann bland annat lamporna i den nedre gången men tack vare att Gunnar Asplunds originalritningar bevarats av Svenska Filminstitutet kunde de tillverka nya – vilket är de lampor som sitter uppe idag. 

Väl nere ber Kjell oss slänga ett öga på Einar Forsetts fyra friser som sticker ut med sin humoristiska stil. Här hittar vi till exempel karikatyrer av Harold Lloyd och Charlie Chaplin.

”Asplund ville skapa en lustfylld vandring från rum till rum”, säger Kjell. ”Han hade en viss humor och spiritualitet kan man säga.”

Vi tar oss en snabb titt på övervåningen där mattan på promenaden ska ge känslan av en utomhusgata, med dörrarna byggda med egna små fasader. Här uppe i balkongfoajén finns inte mindre än 17 entrédörrar. Tillsammans med de 14 dörrarna där nere har Skandia alltså över 30 ingångar till biosalongen! Vilket måste vara någon slags rekord.

Salongen

När Gunnar Asplund gick på bio som ung var det på utomhusscenen på Centralbadet i Stockholm, ett stenkast bort på Drottninggatan. Den här utomhuskänslan ville han få till även på Skandia, fast inomhus. Asplund inspirerades även av festnätter i Taormina på Sicilien.

”Asplund eftersträvade i Skandia en känsla av lätthet, lekfullhet och festlig prakt”, berättar Kjell.

Visionen var att skapa en “atmosfärssalong” med ett midnattsblått takvalv prytt av sidenklädda takglober föreställandes stjärnor, som släcktes en efter en inför varje föreställning. Idag är lamporna sedan länge borttagna. Ett tag under funkistiden målades taket vitt. Salongen är inklädd i röd sammet, broderad med motiv från ett sammelsurium av mytologier: fornnordiskt, grekiskt, bibliskt. Två föremål som inte tillhör Asplunds ursprungliga inredning är de två kvinnopelare som håller upp den bakre balkongen. De kom till på 1940-talet.

”De är för stora och klumpiga för Asplund”, säger Kjell. ”Jag har till och med glömt vem som har gjort dom.”

År 1926 installerades en Wurlitzer biograforgel framför scenen. Med hjälp av en hissanordning steg den sakta upp ur källarvåningen genom en lucka i golvet, med organisten spelande i vit frack. Idag finns den gamla orgeln fortfarande kvar, men inte på Skandia utan ute på reaktorhallen på Kungliga Tekniska Högskolan. Där står den restaurerad och omhändertagen av en alldeles egen intresseförening, Skandiaorgeln.

Premiärbiografen som vägrar dö

Nödläget i vintras var inte första gången som den anrika biografen var i kris. Exempelvis lades Skandia ner som offentlig biograf 1996 och 1999 fanns ett verklig hot om att den skulle byggas om till restaurang. Stockholms filmfestival lyckades även då, tillsammans med Triangelfilm (nu TriArt Film) och Svenska Filminstitutet, rädda biografen. Men lyckan var kortvarig. Och så har det hållit på, fram och tillbaka, samtidigt som Skandia sakta börjat återställas till Asplunds forna glans och vision.

Idag är Skandia en av de få kvarvarande singelbiograferna i Stockholm. Chockerande nog är Gunnar Asplunds biograf ännu inte byggnadsminnesmärkt och saknar därför det skydd som den så väl förtjänar.

Om du vill hjälpa till att hålla Skandia vid liv, gå på ett biobesök eller donera till Stockholms filmfestivals insamling som fortfarande är öppen.