Mitt i villastaden nordost om Älvsjö, på gränsen mellan Liseberg och Örby i Storstockholm, finns en byggnad som inte borde ligga där. Åtminstone känns det så när man ser den ståtliga gulfärgade fasaden och pelarna som ramar in entrén till biografen Park och Folkets Hus. En unik krock mellan klassicism och funktionalism som snart fyller 100 år. Här visar volontärer film på söndagar och håller lokalbiografen vid liv.

• Vi skulle gärna ha kört Oppenheimer och sådant också men det är ju inte riktiga biostolar här. Du får lite träsmak om du sitter för länge så vi har hållit oss till filmer på max två timmar. Inte för att det är dyrt egentligen att köpa in riktiga stolar. Det finns många biografer som säljer ut biostolar men vi har ingen plats att förvara dem på och det skulle vara jobbigt att konka dem fram och tillbaka. Det är nog jobbigt bara som det är nu med de stolar vi har.

Josef Darmark är biografföreståndare på Park Folkets Hus i Älvsjö och han beskriver ett problem som många biografer på Folkets hus har runtom i landet: att lokalen inte bara ska användas för filmvisningar. Idag sker dessa bara på söndagar på Park, men så har inte alltid varit fallet.

”De ville kunna festa på riktigt”

Villaområdena i Örby och Liseberg börjar byggas ut på 1890-talet. Med tiden uppstår ett behov av en samlingsplats för alla nya husägare.

• Det var byggmästare och entusiaster som tyckte att det borde finnas ett ställe de kunde samlas och ha trevligt på, berättar Margareta Källström som sitter i styrelsen för Park Folkets Hus. En frikyrkolokal fanns förvisso redan i Älvsjö men det var en IOGT-lokal och de ville kunna festa på riktigt.

En förening bildas 1923 och börjar anordna cirkusföreställningar och basarer i Örby Slottspark för att samla in pengar till byggnationen. Genombrottet kommer när de får kontakt med Konsumentföreningen, Konsum Stockholm, som är intresserade av att bygga en butik i området. Pengarna fixas och en byggnad kan bli till – men det är bara halva resan.

• Det är en sak att bygga huset men sen ska det ju underhållas, säger Margareta, och då måste man ha intäkter. Då blev det att man byggde en bio också.

Syftet med biografen var alltså att tillsammans med hyran, som Konsum skulle betala för den planerade suterrängvåningen, finansiera underhållskostnaderna för huset.

Huset invigs 1928 och kallas då för ”Parkudden” men namnet fastnar aldrig utan blir snabbt kort och gott ”Park”. Byggnaden hade ritats av Kooperativa föreningens arkitektfirma med Dag Ribbing i spetsen – en välrenommerad arkitekt på sin tid. Stilen blev precis i skarven mellan klassicism och funktionalism. Neonskylten på fasaden med sina röda snirkliga bokstäver ärvdes från biografens namne på Sturegatan på Östermalm.

Stora salen, som biografen huseras i, har vid öppningen 256 sittplatser och visar film flera dagar i veckan. Efter fyra år behängs salens väggar med tyg för att förbättra akustiken för ljudfilmer som nu var det nya normala. År 1944 flyttar biografhistoria in när Park köper biografen Skandias gamla stolar. Då byggs även ett sluttande golv inne i stora salen. Det är dessa år som är Park-husets storhetstid men när förändringens vindar blåser upp under 1960-talet når de även villaområdena i Älvsjö.

Livsmedelsbutiker av det gamla slaget byts ut mot det modernare ”snabbköpet” och Konsum bestämmer sig för att säga upp sitt kontrakt 1967. Biografbesöken minskar samtidigt i hela landet och så även för Park. Biografen upphör helt 1968. Året efter rivs det sluttande golvet och Skandias gamla biostolar byts ut mot lösa stolar som går att trycka in i ett förråd. En era är över. Stora salen används därefter bara till lokala fester, möten och evenemang medan hela byggnaden bit för bit tappar lite av sin själ – ända tills ett gäng arkitekter flyttar in i området.

Park blir folkets hus

• Vi var helt inne på restaurering och det var hand i handsken när vi kom hit, berättar Margareta.

Margareta Källström flyttar tillsammans med sin man till Örby i mitten av sjuttiotalet och startar en arkitektfirma tillsammans med två kollegor. Det tar inte lång tid innan de hamnar på Park.

• Vi var på ett villaföreningsårsmöte här, säger Margareta. Vi satt i stora salen och det var en ganska trist sal med tygklädda väggar i grågrönt och kallt. Det var rätt illa underhållet.

Margareta och hennes kollegor tillhörde den första årskullen arkitekter som ägnade sig åt restaurering och ombyggnad. Tidigare hade man bara ägnat sig åt nybyggnad. Riv först – ångra sig många år senare. Nu tog de tag i att få liv i Park igen och ge tillbaka lite av dess gamla prakt. I processen ansöker de 1980 om och beviljas medlemskap i FHR (Folkets Husföreningarnas Riksorganisation). Park blir officiellt ett Folkets hus.

Nyinvigningen sker den 7 juni 1984. Dåvarande kulturministern Bengt Göransson närvarar. Att ta sig dit var dock inte vidare ansträngande för honom, han bodde i området. Vad Margareta och de andra då renoverat och restaurerat var bara övervåningen med stora salen och festrummen, undervåningen hade redan hunnit fått nytt liv några år tidigare.

Kent i underjorden

När Park invigdes 1928 bestod hela suterrängvåningen av Konsumbutiken, uppdelad i en specerieravdelning, ett charkuteri och en mjölkbutik. Alla tre hade egna ingångar från utsidan vilket går att se på fasaden än idag. Efter att Konsumbutiken lade ner på sextiotalet låg våningen oanvänd i flera år fram till 1976 när Acke Gårdebäck flyttar in och bygger en musikstudio där. Studion kom att bli både anrik och omtalad med flera celebra ägare och besökare. År 1987 såldes den till gruppen Trance Dance som hade hits som Hoodoo Wanna Voodoo och You’re Gonna Get It och under 1990-talet användes studion av bland andra Mikael Rickfors, Stina Nordenstam, Freda’ och Ace of Base. Mest känd blir den när gruppen Kent är ägare av studion mellan 2004 och 2016. Tyvärr slog pandemin hårt mot studion. Idag är det en högtalartillverkare som håller till på undervåningen på Park.

Svängdörrar som inte kan svänga

Att det var en musikstudio som flyttade in i undervåningen fick vissa konsekvenser för stora salen ovanför.

• Det är de ursprungliga svängdörrarna, säger Margareta, men de kan inte längre svänga fram och tillbaka.

Vi befinner oss i foajén i Park som leder direkt in till stora salen via två par svängdörrar som bara kan svänga åt ett håll. Anledningen är att golvet i salen är högre än ute i foajén. Det kom till 1977 efter att Gårdebäcks musikstudio byggdes i våningen under året innan. Alla pensionärsdanser och tillställningar var inte vidare toppen för ljudupptagningarna och isolering behövdes byggas på, vilket är varför man idag måste ta ett kliv upp när man går in för att se på bio.

• Man skulle kunna lägga en liten ramp, säger Margareta, men då fungerar inte dörren alls och dörrarna vill vi inte byta bort.

När man kommer in i stora salen reagerar man på de fem franska fönster som täcker ena långväggen och släpper in ljus i biografen. De kom till 1970 efter att bioverksamheten lagts ned.

• De är lite malplacerade, medger Margareta, men när man har fest här så är det jättefint. Det är svårt när lokalen ska ha två olika syften.

Speglarna som täcker den motsatta långsidan av salen kom till av en liknande anledning. De installerades i och med nyinvigningen på åttiotalet på önskemål från de dansskolor som då hyrde in sig i lokalen. En långvarig hyresgäst var en medlem av cirkussläkten Rhodin.

Hela tiden under intervjuerna med Margareta och Josef återkommer behovet och kravet att lokalen ska kunna fungera för flera ändamål. Filmvisningarna på Park är ju idag bara på söndagar, resten av veckan sker föreningsmöten, 50-årsfester, dansklasser och julgransplundring i stora salen.

Konkurrenter med kyrkan

På åttiotalet ordnade Margareta och andra små filmklubbar på Park men det var helt på ideell grund och mest riktat till barnen i området. Vilket visade sig att de inte var ensamma om. Parallellt arrangerade nämligen det närliggande Brännkyrka  kyrka en söndagsbio.

• De konkurrerade ut oss när vi hade barnfilmsklubben, säger Margareta. Vi var såna idealister att vi skulle ha bra barnfilm, pedagogisk barnfilm, och de körde vilka Disneyfilmer som helst, tyckte vi. Men det var ju dit publiken kom.

Kyrkan är än idag Parks största konkurrenter om publiken. Under 1980- och 1990-talen existerade inte Bio Park som öppen verksamhet, då handlade det bara just om ideella eller slutna filmklubbar. Att Park återigen blev en officiell biograf skedde inte förrän på 2010-talet.

• För att vara biograf så ställs det krav på projektorn och ljudanläggning och sådant, förklarar Josef. Då sökte Park Folkets hus bidrag så att vi kunde köpa in en begagnad digitalprojektor. Efter det kunde vi ansöka till Filmägarnas kontrollbyrå och bli en riktig biograf.

Alla som arbetar med Bio Park idag är volontärer, inklusive Josef själv. Just nu är de 15 stycken. Omsättningen på personal är, som det ofta är när det kommer till volontärarbete, rätt hög då många vill hitta på något nytt efter ett par år. Det största problemet har varit saknaden av specialister. Alla har inte utbildningen eller kompetensen att kunna ta hand om kassan, administrationen eller – allra viktigast – projektorn.

• Ett år var det bara jag som var maskinist, berättar Josef, så om jag blev sjuk var vi tvungna att ställa in visningar.

I år har därför fem av volontärerna varit på utbildning och Josef är inte längre ensam om att kunna sköta projektorn.

Finkläder och champagne

När det kommer till marknadsföring arbetar Bio Park nästan uteslutande med Facebook där de idag har över 2 700 medlemmar. Biljetterna köps via Bio.se.

• Det funkar jättebra, säger Josef. Nästan alla köper i förhand. Det är väldigt få som kommer hit och handlar på biodagen.

Repertoaren just nu är en film varje söndag och två filmer, en barnfilm och vuxenfilm, varannan söndag. Publiken är antingen yngre eller äldre. Tonåringar och unga vuxna åker hellre in till stan med kompisarna. Bäst fungerar därför nya svenska filmer och barnfilmer, inte Hollywood-spektakel. Även om de gör undantag. Personligen gillar Josef bäst när de skapar ett event kring filmerna.

• När vi visade senaste James Bond hade vi en röd matta och klädde upp oss, berättar Josef. Vi jobbade här i finkläder och serverade champagne till alla som kom. Då körde vi två kvällar i rad och bägge var helt slutsålda. Det var skitkul. Man får mycket uppskattning från de som bor här då.

Publikrekordet på Bio Park var dock inte för en hemlig agent utan en snäll björn.

• Vi har en salong för åttio, säger Josef, men när vi visade Bamse så kom 120 personer. Vi fick hämta fler och flera stolar och trycka in folk där det fanns rum.

För en gångs skull var det en fördel att de inte hade fastskruvade sittplatser som i en traditionell biograf utan lösa stolar de kunde plocka fram och placera ut som de ville.

• Vi har haft ett litet bottennapp ibland, säger Josef, men oftast är det nästan slutsålt. Det är ju en gammal biograf från början, Park. Så det är väldigt kul att vi har en biograf här i området igen.