Intervju med Kjell Furberg om 90-talets stora biografinventering

Publicerad 19 februari 2025 · Daniel Hånberg Alonso

I år firar boken ”Svenska biografer” ett kvarts sekel. När den släpptes år 2000 hade biografhistorikern och dess författare Kjell Furberg i nästan tio år rest land och rike runt i vad som kom att kallas för den stora biografinventeringen. Biokartan.se mötte Kjell på platsen där allt började.

Ska vi gå bort och titta? De här förkromade trappräckena är original från 1937, typiska för trettiotalet. Man kan tänka på den tidens lyxkryssare. Salongsdörrarna är också original. Här satt avlånga lampetter mellan varje entré.

Kjell Furberg kommenterar ivrigt interiörerna i foajén på Rival intill Mariatorget i Stockholm. På ett sätt är det helig mark i Kjells historia. Det är på Rival som han inleder sin karriär som biografmaskinist för fyrtio år sedan. När Kjell i slutet av åttiotalet går kvällskurs på Poppius Journalistskola och ombeds skriva ett reportage som övningsuppgift väljer han att skriva om Rival som annandag jul ska fylla 50 år. Läraren tycker texten är så bra att hon uppmuntrar Kjell att skicka in den till Dagens Nyheter.

De tog in den med en helsida i DN På stan på julafton, 1987, berättar Kjell idag, det var min första publicering.

Han vet inte om det då, den där julen, men artikeln kommer att få en stor betydelse i hans liv.

Arkitekturmuseet vill ha ett möte

På dagtid år 1987 arbetar Kjell på Cinematekets programredaktion på Svenska Filminstitutet. I en annan del av Filmhuset smids det planer han snart kommer att dras med i. Anna-Lena Wibom, filmproducent på Svenska Filminstitutet, är ordförande i svenska nationella kommittén för Europeiska Film- och TV-året 1988–89. Kommittén har fått bidrag från Europarådet och Anna-Lena tar initiativet att lägga pengarna på en utställning om Sveriges biografer. Hon tar kontakt med Arkitekturmuseet och engagerar dess chef Jöran Lindvall i projektet. Med finansiering och lokal på plats är allt som saknas någon med kompetensen att ansvara för utställningen. Ryktet har gått i Filmhusets korridorer om att Kjell, som även ofta hoppar in som maskinist på husets biosalonger, är en expert på biografer. Han kallas till Arkitekturmuseet för ett möte på Jörans kontor.

Han frågade ifall jag skulle vilja åta mig att vara kurator och katalogredaktör för utställningen, berättar Kjell. Jag sa ja utan att fundera. Jag ville inte låtsas om att det enda det handlade om var att jag hade skrivit en övningsuppgift på den där kvällskursen.

Hastigt och lustigt hade Kjell tack vare sin text i Dagens Nyheter blivit en av landets få biografexperter.

Jag har halkat på bananskal hela mitt liv, säger Kjell, och när man väl har tackat ja får man ju också fylla ut kostymen, så att säga. Jag hade ett halvår på mig, så jag sa upp mig på Cinemateket.

För att fotografera biograferna för utställningen anlitar Kjell sin vän, den världsberömda svenska fotografen Gunnar Smoliansky. Tillsammans reser Kjell och Gunnar runt till tio av Sveriges städer där intressanta biografer ska finnas, Gunnar fotograferar och Kjell dokumenterar. Resultatet blir utställningen ”Biografen – The Picture Palace in Sweden – om den svenska biografens historia och framtid” som invigs på Arkitekturmuseet i april 1989. Det är en kulturhistorisk och arkitekturhistorisk exposé över biografutvecklingen i Sverige. Det är också troligen den första inventeringen någonsin av något slag av landets gamla biografpalats. Syftet med utställningen är bland annat att visa vilka byggnadsvärden som finns i biokulturen.

Jag tror det slog ner som en bomb även hos SF som inte tagit särskilt väl hand om sina biografer, berättar Kjell. Utställningen var det första som hände i Sverige som gjorde att man uppmärksammade gamla biografer som något intressant och värdefullt.

”Everything worth doing, is worth overdoing”

I samband med utställningen får Kjell nys om att Riksantikvarieämbetet håller i inventeringar av olika byggnadstyper. Riksantikvarieämbetet är den nationella myndighet som har till uppgift att se till att kulturarvet bevaras, används och utvecklas.

Deras största åtagande var svenska kyrkor, säger Kjell, där har vi enormt många och gamla från medeltiden, men man hade också inventerat byggnadskategorier som apotek och vattenkraftverk. Jag kontaktade dem för att höra om de skulle vara intresserade av att även göra en inventering av Sveriges biografer.

Myndigheten håller med om att det är en byggnadskategori som borde dokumenteras och är villiga att köra igång. Kjell anlitas på 25% för att hålla i inventeringen. Ambitionsnivån hos Riksantikvarieämbetet och vad Kjell har tänkt sig visar sig dock skilja sig lite åt.

De tyckte att det räckte ifall jag åkte runt till residensstäderna och tog svartvita bilder med vanlig blixt, säger Kjell. Jag insåg att Riksantikvarieämbetet visioner var alldeles för snäva och för små för mig, så jag försökte på egen hand bredda fältet.

Att ”bredda fältet” innebar att åka till alla biografer i Sverige, inte bara de i de största städerna.

Jag har varit så hela livet, säger Kjell, när jag gör någonting så frågar jag mig själv om det är värt att göra överhuvudtaget, för då ska man göra det ordentligt.”Everything worth doing, is worth overdoing.”

Sanningen är att en faktisk överblick saknas. Förutom den mindre, inledande inventering Kjell gjort för utställningen vet ingen vad som fortfarande finns kvar som är kulturhistoriskt värdefullt att bevara.

Vi visste helt enkelt inte vad vi hade för biografer som värda att bevara, säger Kjell. Vi visste bara att det endast fanns en spillra kvar av dem som fanns när tv kom.

Världens biograftätaste land

När biograffilmen står vid sin publika höjdpunkt i slutet av 1950-talet finns det cirka 2 500 biografer i Sverige. Vi var världens biograftätaste land.

Biografens storhetstid i Sverige var från någon gång 1910-talet och fram till sent 50-tal. Så pass att NK under den här epoken hade en egen biografinredningsavdelning. Man hade specialister på formgivning och inredning samt egna möbelfabriker där de tillverkade biografstolarna och allt.

Det är på 1920-talet som den stora biobyggarboomen tar fart och det är under den tiden som anrika nöjespalats som Skandia i Stockholm byggs, invigd 1923.

På 1930 hände två saker, då slår ljudfilmen igenom liksom funktionalismen, förklarar Kjell. Då först hittar biografen sin form. Fram till dess hade man försökt att imitera gamla teatrar. Det är först efter 1930 som det inte känns som det skall bli Hamlet när ridån går upp utan film.

En anledning till att Sverige har så många biografer beror egentligen på vårt rika föreningsliv och våra folkrörelser, inte minst Folkets Hus & Parker. Dessa har betytt mycket för film- och biografkulturen under hela 1900-talet och gör fortfarande, i synnerhet på landsbygden.

Det är vad jag förstår unikt för Sverige, säger Kjell. Att folkrörelsen har haft och har så många biografer. Det är därför Sverige var biograftätast.

När Kjell i början av 1990-talet gör sig redo för att bege sig ut på landsvägarna beräknas antalet biografer ha rasat till 800 men Sverige har fortfarande europeiskt rekord i antal biosalonger i förhållande till folkmängden. Det är därmed ändå en mastodontisk uppgift Kjell har framför sig i sin biografinventering.

En arkeologisk road movie

Första steget är att ta reda på vilka biografer som faktiskt finns där ute. Kjell skickar därför ut enkäter till Sveriges kommuner. Alla svarar inte men Kjell blir ändå överraskad av hur många svar som faktiskt kommer in.

Framför allt ville jag ha hjälp med att hitta de nedlagda biograferna som fanns kvar och kanske inte var förstörda utan var värda att titta på, fotografera och bevara. För dem som fortfarande var i drift kunde jag få en lista från Sveriges Biografägareförbund.

Alla listor och enkätsvar ordnar Kjell in i pärmar han trycker in framför passagerarsätet i sin gamla silvriga Mercedes. Biograferna har han ordnat in efter län, det känns mest logiskt så. Att inventera ett län i taget. Han börjar i nordligaste Sverige på försommaren 1990.

Jag började längst upp i Lappland. Så att man avverkar nordligaste Norrland när det är så mycket sol som möjligt. Jag råkade ha en telefon som var installerad i bilen, ett 010-nummer, den allra första mobiltelefonen. Om man skulle göra lös den hade den blivit som en stor tung väska. Den var väldigt praktisk att ha i bilen när man var ute och kunde ringa upp på vägen, eller bli uppringd.

Ett bra sätt att upptäcka glömda eller gömda biografer visar sig vara att bli intervjuad på lokalradio.

Jag ringde alltid upp dem innan jag kom till ett län, berättar Kjell. Jag bad lyssnarna att om de hade några tips på biografer så kunde de ringa mig och så gav jag numret till min biltelefon. På det viset gjorde jag faktiskt vissa scoop.

Kjell visste från början att projektet på något sätt skulle sluta i en bok och då behövs fina bilder, i färg. I och med det ofantliga arbete som låg framför honom tog Kjell hjälp av Gunnar Smoliansky för att lära sig att kunna ta fotografierna själv med Hasselblads-kamera på stativ. Även där är ambitionsnivån hög. Kjell fotograferar fasader, foajéer och salonger.

Det handlade om upp till ett dygns arbete i varje biograf med långa exponeringar på stativ och noggranna ljussättningar, säger Kjell.

Oftast reser han bort en vecka eller två i taget på somrarna. Resten av året ägnas åt forskningsarbete vid skrivbordet. Det är inte sällan Kjell känner sig mer som en biografarkeolog när han reser runt och det går upp för honom att det här med bio är något som folk ofta tycker är förlegat och lite genant.

Få byggnadsminnesförklarade biografer

Traditionsenligt har teatern varit stadens stolthet, som man har velat bevara, men biograferna har inte räknats som några seriösa byggnader, säger Kjell. Det är lite som att teatern har varit finkultur medan film mer har setts som billig underhållning och trams. Vilket har smittat av sig på synen på filmens byggnader, biograferna.

Det här märks även hos biograf- och fastighetsägarna själva.

När jag reste runt i landet var det med väldigt blandade känslor, berättar Kjell. Ibland kom jag fram till en gammal bio och så hade ägarna just målat vitt överallt och satt upp lysrör. Det såg ut som att man var på ett sjukhus. Samtidigt var de så stolta. ”Ja, vi hade ju så mycket gammalt och omodernt här och det var inte roligt men vi har lyckats bli av med det. Nu har vi fått det modernt och fint.”

En av Kjells arbetsuppgifter för Riksantikvarieämbetet är att undersöka vilka biografer som finns som skulle vara kulturhistoriskt intressanta att bevara. När han påbörjar inventeringen är bara en enda biograf byggnadsminnesförklarad och det hade skett så sent som 1988.

Det var Svea i Sundsvall från 1912, berättar Kjell. En väldigt välbevarad byggnad ritad av Ragnar Östberg, arkitekten som ritade Stadshuset i Stockholm. Det är ännu fler biografer som borde vara byggnadsminnesförklarade, men ofta är det svårt då fastighetsägaren i praktiken har vetorätt.

Uppmärksamheten som ges Kjells kringfarande tycks ändå ge viss effekt. Under arbetet med boken blir åtta biografer byggnadsminnesförklarade.

Ibland är det jag själv som väcker frågan om byggnadsminnesförklaring hos Länsstyrelsen, erkänner Kjell, eller ber kompisar. Ofta är jag själv remissinstans. Det fanns ingen annan som hade den riksöverblicken jag hade.

Idag är 14 biografer byggnadsminnesförklarade av Riksantikvarieämbetet, även om de flesta av dem, precis som Svea i Sundsvall, slutat med filmvisningar för länge sedan. Kjells arbete för myndigheten får ett tvärt slut 1993. Riksantikvarieämbetet får då en ny chef och som så ofta är fallet vill han sätta sin egen prägel. Han avslutar alla pågående projekt – inklusive Kjells. Inte för att det stoppar Kjell. Under resten av 90-talet fortsätter han arbetet med att inventera och fotografera för sin planerade bok. Nu för egna pengar. Mot slutet av decenniet handlar det ofta om återbesök och kompletteringar. Bilder som inte blivit bra eller att biografen hunnit bli restaurerad. Kjell gör en sista kompletteringsresa år 2000 bara några månader innan boken ska släppas.

Jag fick höra att man plötsligt hade satt upp en ny fin neonskylt på Biografteatern i Kilafors nära Bollnäs, säger Kjell. Jag åkte upp bara för att ta en bild på den där neonskylten.

Totalt dokumenterar Kjell Furberg runt 600 biografer. Av dem är 122 med i boken ”Svenska biografer”. Filmpalats från varje decennium av 1900-talet finns inkluderade, men det är märkbart färre sidor för varje årtionde från 1960-talet och framåt. Det har sin förklaring.

Filmstäder som säljer godis

Efter televisionens genombrott i 50-talets slut störtdyker antalet biobesök i Sverige och det blir allt svårare att fylla de gamla palatsen. Förändringen av biografen som byggnad börjar märkas på 1970-talet, det är då Sandrews börjar stycka upp sina biografer till flera småsalonger. SF:s första helt nybyggda Filmstaden slår upp portarna i Stockholm 1980. Multibiografen blir vägen framåt för biografernas överlevnad. Istället för att behöva fylla en enda stor salong kan de nu erbjuda biobesökarna ett större filmutbud i ett flertal salonger med färre platser. Rent krasst handlar förändringen av biografernas arkitektur också om vad de idag faktiskt säljer.

Någon sa till mig att om man säljer en enda mugg popcorn, den största hinkmodellen, får man in lika mycket ren vinst som om man säljer sju biobiljetter, säger Kjell. Då förstår man att nuförtiden är film bara en lockvara för att få sälja majskorn och färgat sockervatten. För det är det man gör pengarna på.

Bioverksamheten på de minsta orterna ger ingen större inkomst längre, tvärtom är den ofta en belastning. Så pass att förutsättningen för att flertalet av landsbygdsbiograferna idag lyckas hanka sig fram är att personalen jobbar ideellt. En förändring med dagens biografer har dock varit till det bättre.

De är ju byggda tekniskt väldigt bra, säger Kjell. Stor duk, bra lutning, bra ljud. Det hade många biografer tidigare faktiskt varit urusla på med platta golv och dukar med rundade hörn som gamla tv-apparater. Men i slutet av 1980-talet började man lära sig.

Tekniken och därmed filmupplevelsen på bio har med åren alltså blivit bättre, även om arkitektur, inredning och utsmyckning kan tyckas ha blivit tråkigare. När man stiger in i de nya foajéerna påminner de ofta mer om en godisbutik eller McDonald’s.

Kanske är det dags för en ny biografinventering, inte bara för att dokumentera de som ännu finns kvar, utan för att lyfta fram deras betydelse i det svenska kulturarvet.

För den som vill fördjupa sig i biografernas historia finns Kjell Furbergs bok ”Svenska biografer” att låna på bibliotek eller köpa på ett välsorterat antikvariat.